Att ta sig tid att njuta

Jag är ganska dålig på att unna mig saker. Jag tänker alltid att jag “skall bara”,  jag är lite av en Alfons Åberg. Jag tror att det känns mycket bättre att unna sig när jag är klar. Problemet är bara, som ni säkert känner till, att jag blir aldrig klar. Då har jag startat med något nytt roligt projekt. Det bästa för mig är bara att boka in det roliga. Då blir det av. I helgen var vi i Chamonix. Fantastiskt roligt. Vi bokade resan innan jul och då kändes en helg i början av mars mycket bra. Långt fram, då vi har det lugnt och bra kontroll på allt som skall göras. Nej, så blev det så klart inte. Men vi kom iväg. Flyget lyfte 19.00 på torsdagskvällen med hela PS Partner – alla 4 –  och vi landade 23.30 i Geneve. Härligt. Varför det blev just Chamonix är inte en slump. Johan och jag har båda arbetat och åkt mycket skidor i Alperna. Skall vi unna oss en resa med företaget så finns det inget alternativ. Lena och Gabriella verkade nöjda med valet. 23.30 i Geneve står en kille och väntar på oss för att ta oss till Chamonix. Alla är lagom trötta efter resan och idogt arbetande. Lite förbi midnatt kliver vi in på Gustavia i Chamonix och möts av en mycket trevlig och pigg nattportier som visar oss våra rum och bjuder på äkta härliga franska baguetter med brie. Underbart.

Vår första skiddag startar med en ordentlig Langley frukost med goda baguetter, croissanter, ägg och gröt. Bilden som fanns på näthinnan av klarblå himmel mot vita gnistrade snöklädda bergstoppar, matchar inte synen utanför fönstren. Utanför är det ganska varmt, blött och dimmigt. Vi ger oss ut och startar i Brevant. Sikten är dålig, det faller blöt snö och benen lyder inte. En långlunch med Pierrade och mycket prat passar bra in. Konferens med lite mer skidåkning under eftermiddagen. När klockan närmar sig 15.30 så är alla ganska nöjda och afterskin hägrar. No Limits, ett band som Johan och jag känner från vår tid på Langley spelar på Chambre Neuf och vi styr stegen och våra blöta kläder i den riktningen. Vilken afterski, och vilket partygäng PS Partner förvandlas till. Någonstans långt där inne finns den 25 åriga skidåkaren och Alpinist/afterski tjejen kvar. Vi sjunger och skålar och skrålar. Avslutar kvällen med en fantastisk middag på Langley hotellet.

Lördagen startar med blå himmel bakom skyarna. Vi ger oss av till Grand Monte och vilken dag! Vi kommer ända upp till toppen och det som upplevdes som blöt och tråkig snö har blivit fint puder på 3800 m. Vi kastar oss ut bland glaciärsprickorna och nysnön och njuter. Hela dagen. Ända fram till Afterskin som denna gång är på MOÖ. MOÖ=MortenOscarÖrjan är tre killar som alla jobbat på Langley i olika positioner och som startat eget i Chamonix. Fantastiskt fin bar och där spelar ännu ett känt band från förr – Baluba ( eller hur det nu stavas). På denna bar finns även XDIN, ett teknikkonsultbolag från Göteborg, som vi känner och oj, vilken afterski. 20.30 avslutas den under tvång för att vi skall hinna äta lite innan det är dags för nattpasset på Le Cave…

Söndagen och sista dagen visar sig från sin allra bästa sida – blå himmel. Precis som i min dröm. Härlig blå himmel mot gnistrande vita snöklädda toppar. Denna dag delar vi på oss och Johan och jag beger oss till L’Aguille de Midi. Jag har inte åkt där förut, men Johan beskriver det som en liten lätt promenad på en bergskam på toppen, inte alls farlig. Efter promenaden hägrar lätt offpiståkning, säger Johan. Gabriella och Lena funderar men beslutar sig för att ta Brevant i solen. Det gjorde de rätt i kan jag säga – så här i efterhand. Johan och jag kommer upp till toppen, det är mäktigt, högt och alldeles fantastiskt. Jag har inte haft ont av höjdskräck förut, men har känt att det har börjat kännas ett sug när jag tittar över höga kanter med åren. Vi kommer upp och alla runt omkring oss har klättersele, ryggsäck, karbinhakar, rep och stegjärn. Johan och jag har inte det. Inte ens ett litet snöre att binda ihop skidorna med. Jag går fram till kanten och tittar ner. Wow, det suger till. Det går en stig nedför lifthuset med rep på båda sidor, väldigt brant och väldigt halt. Jag ser att repen inte på något sätt kommer att stoppa mig om jag råkar halka på väg ner mot de fantastiska böljande vita fälten, långt där nere. Jag tvekar. Jag är inte alls säker på att jag vågar. Johan är på, han vill gå. Vi börjar gå mot grinden till stigen. En riktig fransk bergsguide kommer emot oss. ”No, no, to dangerous, you don´t have the equipment.” Nej, det ser jag också. Alla framför oss och bakom oss sitter ihop i rep, stegjärn på fötterna och en guide längst fram och längst bak i ledet. Johan kör telemark och kommer på en finurlig lösning med sina vantar för att binda ihop skidorna. Ok, jag tar ett djupt andetag. Jag känner mig ungefär som sällskapsresan där Berra kommer till flyget med en konsumpåse. Vi har ungefär samma utrustning. Det känns helt fel att vända tillbaka igen. Jag tittar ner på de människor som sakta, sakta, tar sig ner längs stigen, krampaktigt hållandes i rep och guider. Flera faller, men räddas av repet som de sitter fast i. Ok, jag går, säger jag till Johan, om du lovar att gå nära mig. Vi börjar vår väg ner. Jag tittar rakt in i den snöklädda väggen, håller hårt, hårt i skidorna i vänster hand och hårt, hårt i repet med min högra hand. Sakta, sakta går jag ett steg i taget. Jag vägrar att titta över kanten. Det går bra. Tills vi kommer till en sväng där jag måste byta hand för att komma närmast väggen igen. Sakta, sakta sträcker jag ut höger hand för att nå repet på motsatt sida. Det är brant, väldigt brant. Det är också väldigt halt. Jag släpper och är för en sekund helt utan säkerhetslina 3800 m över havet. Jag hugger tag i repet, slinter med ena foten, men får tag igen. Jag är i säkerhet. Vi fortsätter nedåt och är till slut framme vid kammen. Jag klarade det. Så nära döden har jag inte varit på länge. Benen känns som gele och jag har träningsvärk i höger hand för att jag krampaktigt hållit mig fast i repet. Nu väntar härlig snö.

Vi sätter på oss skidorna och tar fart, det går lite knackigt i början innan blodet hunnit pumpa runt i musklerna igen. Vilken naturupplevelse. Helt fantastiskt och alldeles tyst. Här och där sticker den djupblå glaciären fram. Det är lätt att glömma att vi åker på en glaciär, full av skrevor och sprickor. På något sätt känns det säkert när så många andra åker före. Johan och jag hittar vår väg ner genom snön och har 3 timmar helt fantastisk åkning som avslutas med ytterligare lite klättring. Denna gång på mycket lägre höjd. Det går bra, även om det är oerhört varmt och tungt. Jo, det var värt det. Jag skulle göra om det om jag fick. Även om jag var oerhört rädd. Dagen går fort, vi möter upp Lena och Gabriella och berättar om vår strapats och berömmer dem för deras goda omdöme.

Lunch  och sedan transfer till Geneves flygplats. En helt underbar och härlig helg. Vad blir kontentan av detta kanske ni undrar?  Helt enkelt att livet är för kort för att inte levas ordentligt. Njut och unna er så fort ni kan. Och våga.  Jag skall bli bättre på det och försöka att inte skjuta upp det roliga till imorgon.

Advertisements

Om pspartner

Jag är delägare i PS Partner och drivs av nyfikenhet, utmaningar och möte med människor. PS Partner arbetar med search, rekrytering och interimslösningar. www.pspartner.se
Det här inlägget postades i Livet, Utmaningar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s