Framtiden

Jag kan inte låta bli att fundera över skolan och kopplingen till verkligheten. Givetvis är det för att mina barn går i skolan, men även för att jag är oroad över vår konkurrenskraft i framtiden. Många mätningar påvisar att vi halkar längre ner i rankingen i världen. Vi bodde några år utomlands och barnen gick i en IB skola. Det var utmaningar i den som i alla andra – men de lyckades att motivera barnen. Mina barn var 4 och 6 år när de började skolan. Det var läxor varje dag, skoluniform och alla barnen stod upp när läraren kom in. Läraren hade pondus. Barnen tyckte mycket om sina lärare och läxor. När vi flyttade hem blev det tvärtom. På något sätt så är det fult med läxor, det är fult att läraren säger ifrån. Jag förstår det inte. Jag tror att alla, både små och stora, mår bra av att veta inom vilken ram de/vi verkar. Att vi förstår vad vår uppgift är och när vi har gjort den färdig. Att vi ges möjligheten att göra vår uppgift, att vi ges information och förväntningar. Jag träffar många olika organisationer och många, inkluderat vår egen till och från, är rädda för att ställa krav och sätta struktur. För det anses fult. Ingen skall sätta sig på någon annan eller tala om för någon annan vad som behöver göras. Istället går vi och tycker, knyter näven i byxfickan och tänker det istället. Vilket tar oerhört mycket energi. Hur många gånger har det inte hänt att när väl någon säger ifrån så blir det positivt istället. Den andra personen hade ingen aning om vad som skedde.

 

Tillbaka till skolan. Jag tror att vi måste låta lärarna sköta sitt arbete, lita på att de gör det bra, och låta dem få tillbaka sin pondus i arbetet. Ge dem ansvar att hantera barnen, hela vägen. Ge dem verktyg för att verkligen kunna lära ut och motivera våra barn. Ge dem befogenheter att sätta ner foten när det behövs. För det gör det, varje dag. Låt oss ta vårt vuxenansvar i barnens frågor på hur, var och varför. Vad förväntas av mig och var är ok att göra och vad är inte ok? Jag upplever att i vår jämställdsiver åt alla håll, så vågar vi inte sätta ner foten. Men det handlar inte om jämställdhet, det handlar om att våga ta ansvar. För säger man inte till eller ifrån, så är det ingen som kan säga till dig att du tänkte fel…

 

Jag är besvärlig ibland. Jag har väldigt svårt att inte tycka till om jag ser att något kan göras bättre – för alla. Jag får då kommentarer om att ”allt är så fantastiskt bra” och det har jag verkligen svårt att förstå – när alla ser att det inte är så fantastiskt bra. Att säga ifrån kan upplevas jobbigt och indirekt kritik. Det är inte bra. Men jag tror att det är genom att göra just det som vi kan förändra och förbättra hela tiden.

 

Jag lyssnade på ett intressant tal med tanke på skolan på Ted talks. Jag delger er detta.

 

 

Låt oss bli mer modiga – mig själv inkluderat.

Advertisements

Om pspartner

Jag är delägare i PS Partner och drivs av nyfikenhet, utmaningar och möte med människor. PS Partner arbetar med search, rekrytering och interimslösningar. www.pspartner.se
Det här inlägget postades i Ekonomi, Inspiration, Livet, Personal, Rekrytering, Utbildning, Utmaningar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s