NYK Maraton 3 nov 2013

Klockan är 00.57 och jag tittar på klockan, inte dags ännu. Denna natt skall vi ställa tillbaka tiden en timma, så om jag skall upp kl 04.15 så får jag sova en timma extra. Nu är det snart dags, jag kan inte förbereda mig mera nu. Delar av gårdagen tillbringade jag med löpargruppen som jag ingår i inför NYK Maraton. Vi gick upp tidigt, åt en ordentlig frukost. Vi fortsatte till Travis center där vi hämtade upp nummerlapparna. Där började jag förstå hur många människor som verkligen skall springa. Det var köer, security check och så nummerlapp med goodiebag och tröja. Vi fortsatte in i utställningshallen där de flesta sportmärken, energibarstillverkare, skomärken, till och med bilar som kan passa löpare höll till. Vi vandrade omkring och tog tillfället i akt att smaka på all energidryck, glass 0ch chiabönor som fanns. Därefter drog vi tillbaka till hotellet via en klädaffär som är känd för varma och billiga kläder. Vi kommer att resa ut tidigt på söndagsmorgonen, 06.00 och min start går inte förrän 10.55. Det är en lång och antagligen kall väntan. Dessa varma kläder tar man av sig innan starten och de samlas ihop och skänks till hemlösa i NYK. Det känns bra.

 

Efter en kort fika så är det dags för en löprunda och genomgång av racet i Central Park. Mikael och Stig håller i passet och förklarar för oss hur loppet kommer att gå till. De är erfarna och har sprungit loppet många gånger innan. Det är fantastiskt i Central Park. Solen skiner, det är närmare 20 grader och höstens alla färger skimrar i parken. Vi springer förbi vatten reservoaren mitt inne i Central Park och den glittrar vackert mot skyskraporna i bakgrunden. Vi springer förbi ett par, en kvinna i 70 årsåldern, som får instruktioner i någon form av kampsport av en något yngre kompis. De gör vackra, smidiga rörelser med en pinne med en röd vimpel på. Lite längre fram sitter barnfamiljer och fikar, häst och vagn passerar och många löpare. Vi springer Maratonets sista 4 km i Central Park. Mikael och Stig förklarar de olika passagen och var man kan hämta energi att ta sig ända in i mål på. Det känns helt underbart. Formen känns bra, det är fantastiskt att springa mitt i Central Park med solen lagom gassande i ansiktet. Vi springer sista rakan och så in i mål. Det är alltså här som det gäller imorgon. Pirrigt. Vi joggar tillbaka till hotellet och jag fortsätter till familjen, med ytterligare energibars innanför västen.

Jag öppnar ögonen igen, det känns som att jag har sovit en bra stund. Jag tittar på klockan 01.03. Då innebär det att jag sovit en timme, och klockan visar rätt tid. Jag blundar lite till. Klockan blir 02.00, 03.40 och sedan går det inte mera. Jag går upp. Smyger mig försiktigt upp så att inte resten av familjen skall vakna. Tar på löparkläderna, de varma kläderna, tar med alla energibars, drycker och vatten som skall göra så att jag orkar. Jag smyger mig iväg 04.15. Det är alldeles mörkt ute. I receptionen hälsar jag på ännu en Maratonkvinna, hon sitter klar och väntar på sitt sällskap. Jag stannar en taxi och åker upp till springkompisarna på Beacon Hotel. Taxichauffören önskar mig lycka till. 04.30 knackar jag försiktigt på dörren och möts av en precis uppvaknad kompis. Vi sätter igång med frukost med mycket protein, ägg, korv, skinka, bröd och gör picknick till väntan innan start. Det är pirrigt och mycket taktiksnack. Största frågan är om vi skall springa i tshirt eller långarmat. Jag tycker verkligen inte om att frysa, så jag tar alltid på mig för mycket och väljer det senare alternativet. Två av de andra har sprungit innan och jag suger i mig alla tips. Jag smörjer dock inte in mig i vaselin. Har inte ens tänkt på det, och tror att det fungerar i alla fall. Sista check, nummerlapp, energibars, vatten, matsäck och varma kläder. Då ger vi oss ner till bussarna. Det är ca 700 svenskar som springer NY Maraton. De flesta reser med Springtime. Det är nästan 10 bussar som står brummande utanför hotel Beacon i höstmörkret. Det är kallare idag. Och blåsigare. Hur blir det på alla broarna?

 

Efter att ha klivit i och ur några bussar innan vi hittat rätt är vi på väg. Vi åker ut från Manhattan, förbi Queens, Brooklyn och till State Island där starten skall gå på en bro. Vi passerar bostadsområden och här visas ett helt annat USA upp sig. Det är elledningar som hänger på trekvart, det är små tegelstens hus, det är större vita villor med verandor. Det är framförallt mycket Halloween arrangemang. Det ena huset mer dekorerat än det andra.

Under bussfärden informerar Springtime om dagen och delar även ut flaggor att sätta på kinderna och färg att måla på. Allt för att samla heja rop och energi under vägen. Jag tar allt.  Väl framme hamnar vi direkt in i Security Check och sedan vidare till den färg som vi skall starta i. Det finns Orange, Blå och ännu en färg, grön kanske? Jag hade fullt sjå med att hålla reda på att jag var blå och skall starta 10.55, att inlämning av kläder stänger en timme innan och att gaten stänger kl 10.40.

Det är kallt och blåsigt. Riktigt isande i vinden när vi kliver ur 07.00. Bara 4 timmar kvar. Vårt vänteområde är en stor gräsmatta med ett tält på, kringgärdat av massor av Bajjamajjor. Tältet är fullt, men vi tar sikte på lite lä vid ett staket där vi slår oss ner. Tiden går mest åt till att äta, titta på alla andra människor runt omkring, och stå i toalettkö. Framåt 10 tiden blir det lite varmare och jag byter om till mina springkläder. Eller rättare sagt lämnar in mina kläder för avhämtning senare. Min tanke var att skänka min gamla Everest jacka, men så kom jag på, efter att ha tittat på de runt mig, att det är bra att ha något värmande när vi kommer i mål. Jag lämnar in det till UPS som skall se till att det kommer säkert i mål. Det är verkligen alla sorters människor och nationaliteter som väntar. Alla lika uppspelta och förväntansfulla. Vi tar lite varm choklad och får en fin orange/rosa mössa med DD tryckt på. Den kommer större delen av NY s hemlösa ha på sig imorgon, tänker jag. Undrar om det var så DD tänkte?

 

En efter en startar kompisarna och tillslut är det jag och Magnus kvar. Nu är det dags. Vi visas in i fållan och börjar gå mot startlinjen. Det är härligt amerikanskt. Musik, speaker, en kvinna med en fantastisk röst som sjunger nationalsången och alla dessa människor. Jag ryser. Nu är det dags, det känns på något sätt lite overkligt. Som att jag sitter och tittar på mig själv och ser vad som sker. Det känns inte riktigt verkligt. Nedräkningen börjar och så går startsignalen. Folkmassan börjar sakta röra sig framåt. Jag trampar i på startlinjen, startar klockan och börjar i lugnt tempo ta mig uppför bron. Det går inte fort, och det är heller ingen idé att trycka på. Vi har en stund kvar att springa. Jag når toppen på bron och börjar rulla nedför. Nu börjar jag komma närmare mitt eget tempo och startar så smått kryssa mig framåt. Magnus har mer spring i benen och försvinner framåt. Jag låter mig inte dras med utan tar det lugnare. Det känns bra. Jag har vätske ersättningflaska i ena handen och 4 bars i fickan på springtajtsen. När jag kommit ner på bron möts jag av människor som hejar och tjoar, många har skyltar med ”Welcome to Brooklyn” ” We love you” ”Just go, don´t stop” och så vidare. Det är helt fantastiskt. Jag springer på och hittar mitt tempo. På mässan dagen innan fick jag en tidsmätare att fästa på armen där man kan välja sin sluttid och därigenom få veta vilka tider man skall ligga på per mile. Jag tog både 04.00 och 04.15. Jag satte av psykologiska skäl på mig 04.15.  Brooklyn var en skön sträcka, ganska platt och människor på båda sidorna hela vägen. Jag fick höra en siffra på hur många som hejar och den landar på ca 2 miljoner människor. Det kändes faktiskt. Efter några kilometer så träffar jag på Magnus igen, vi springer ihop en bit och sedan tappar vi bort varandra igen. Jag märker själv hur koncentrerad jag är och tänker inte så mycket på de människor som jag springer bredvid. Det är ganska gott om plats, men ingen ordning på vem som går var, så genom hela loppet blev det en del kryssande. I slutet av Brooklyn kom jag in i de judiska kvarteren. En helt annan sak. Helt tyst. Ingen hejar, alla ser likadana ut. Välklädda i svart, alla från 0 – 100 år. De ser rakt igenom dig, låtsas inte som att loppet finns nästan. En intressant och ganska häftig upplevelse.

En kort stund varar denna tystnad innan folkhav, musik, DJ och hejarop fortsätter. Jag ler och gör High Five. Vilka fantastiska människor. Här närmar jag mig den första bron, en kort, men ganska brant lutning. Den är smal och många går. Jag väljer vänster kanten och tricksar mig förbi folkhopen. Det är gott om vätskekontroller och efter en 1,5 mil så börjar jag äta lite av energibarsen innan vattenkontrollerna. Inte för att jag känner att jag behöver, utan mer för att jag är rädd för att få för lite energi i mig. Benen känns fortfarande bra. En liten känning i vänster vad/hälsena, men inget som blir värre. Jag fortsätter framåt. Ett tag hade jag samma tempo som en man ”Dr Joe”, han verkade känna alla i Brooklyn för alla ropade hans namn. Jag drog åt mig av all energi han fick och höll jämna steg. Efter ett tag började en kinesiska och jag dra varandra. Ibland låg jag före, ibland låg hon före. Vi fortsatte över Queensboro bridge, en lång och platt bro, som även den blev ganska trång. Jag springer på och håller vänster kanten. Jag slås av den fantastiska utsikten över Manhattan. Nu är nästan halva loppet löpt. Jag tittar mig omkring, det är halta och lytta och snabba och runda och långa och gåendes. Från alla världens hörn, fantastiskt. Jag fortsätter till högsta toppen av bron där flera av mina medsprinters stannar för att ta kort. Jag fortsätter och har siktet inställt på 69th street där familjen beräknas stå. Jag kommer ner efter bron, följer en snäv kurva och är på Manhattan och ännu ett folkhav med jubel och skyltar och musik. Innan loppet beskrev Stig denna del som en böljande sträcka där man ser huvudena framför sig guppa upp och ner en ganska lång stund.

Jag springer på och passerar 67, 68, 69- ingen svensk flagga och ingen familj. Jag fortsätter och vid 74th gatan står de, och hejar. Jag blir så tagen så jag kommer mig inte för att stanna. Jag bara ler och vinkar och springer vidare. Det slog mig en stund efteråt, att jag så klart skulle stannat och kramat om dem. Men då hade jag kinesiskan framför mig och utan att jag tänkte på det så var jag ganska fokuserad på att hålla takten. Manhattan fortsätter passera förbi, nu är det 30 km och benen börjar kännas. Jag fortsätter framåt, går lite vid vätskekontrollerna men manar på mig själv när jag ser att jag ligger i bra tid för att klara 04.00. Vi springer över en mindre bro till Bronx. Det är ingen hög bro, men ändå tillräcklig när man har 30 km i benen. Många går och jag trixar mig förbi på vänster flanken. En snäv sväng och en liten runda i Bronx med hejarop och så tillbaka på Manhattan igen. Jag springer på och tänker att jag studsar fram. En studs, två studs, och det hjälper faktiskt. Jag trycker ifrån lite mer i stegen. Jag ser Central Park, men vi springer inte in i den. Vid 35 km börjar jag känna att det vi gärna får vara klart snart. Vi springer till höger, till vänster, men inte in i Central Park. Jag minns att Stig beskrev banan med ” och så svänger ni in i Central Park”. Jag undrar när den svängen kommer? Nu börjar även magen kurra. Den har inte fått något i magväg ( om jag räknar bort alla bars) sedan 04.30 i morse. Vi får en liten bit banan. Å så gott. Jag fortsätter. Så kommer vi in på en lång, svagt lutande gata som bara fortsätter och fortsätter. Jag tänker lite som Övre Husargatan på Göteborgsvarvet. Nu börjar jag sluta mig till mig själv. Andas ut, andas in. Det gör ont. Andas ut, andas in, det går bra. Massor av människor skriker och hejar. Men nu börjar jag faktiskt tröttna på dem. Och det är helt fel, publiken har verkligen varit fantastisk och puschat alla framåt,  men jag är trött. Nu vill jag helst bara ha lite lugn och ro och tystnad så att jag kan koncentrera mig på att sätta det ena benet framför det andra. Äntligen uppe, och där svänger vi in i Central Park. Nu känner jag igen den slingan som vi sprang igår. Den känns så mycket längre. Nerför, uppför och så passerar jag 40 km strecket och ligger bra till. Klockan står på 03.47. Skall jag orka sista sträckan till 04.00. Innan har jag tänkt att om jag är trött kan jag alltid gå sista biten i Central Park. Det är en omöjlig tanke nu. Jag biter i och tro det eller ej, men benen svarar faktiskt. Ut från Central Park, en kort raksträcka, en sväng runt Colombus statyn och så ner i Central Park på upploppet. 03.58, skall det gå? Det gör ont i benen, ont i käkmusklerna, ont i armarna. Sista biten är lite uppför innan målgång, och där klämmer jag i det sista. 04.00.22.

 

Färdig. Jag känner mig färdig. Lite vimmelkantig stapplar jag framåt till medaljutdelningen. Funktionärerna klappar om mig ”great work”. Jag är lite suddig och fortsätter framåt till vatten och goodiebag. Aj, vad stela mina ben är. Vi får en foliefilt att värma oss med och jag stapplar vidare till uthätmningen av kläder. Jag går och går, det känns som en mil innan jag kommer fram och äntligen får sätta på mig lite varma kläder och sjunka ner på gatstenen bredvid. Å vad skönt. Det här behöver jag inte göra igen. Nu vet jag hur det är.

 

Magnus kommer fram efter en liten stund, i samma skick och väldigt nöjd. Vi tar oss sakteliga hem till hotellet. Visst besvär att gå nedför trottoarskanterna och uppför igen.

 

Gud så härligt, nu är det gjort. Några dagar senare har jag fortfarande lite ont i benen, men känner mig ändå riktigt kry. Den enda muskeln som det tog ett litet längre tag med var faktiskt käkmuskeln. Jag sprang och log i 4 timmar…

Annonser

Om pspartner

Jag är delägare i PS Partner och drivs av nyfikenhet, utmaningar och möte med människor. PS Partner arbetar med search, rekrytering och interimslösningar. www.pspartner.se
Det här inlägget postades i Rekrytering. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till NYK Maraton 3 nov 2013

  1. Anders P skriver:

    Helt FANTASTISKT Anna! Vilken underbar premiär som långdistansare du gjorde. Jag är djupt imponerad! :Anders P

  2. Sofia M skriver:

    WOW Anna!! Stort grattis!!! Enormt peppande att läsa!

  3. Tess skriver:

    Kul att läsa om din maraton-upplevelse! Riktigt inspirerande! Blev, mot förmodan, sugen på att själv ställa upp någon gång.. 🙂 /Theresia, RG

  4. Mariette skriver:

    GRATTIS ANNA!! Vilken prestation!!! Helt magiskt, på Smögen är vi djupt imponerade över Dig – ser fram emot att få höra dig berätta. Kanske kan vi ta det över ett (eller ett par) glas champagne i vår nya pool fram i vinter? KRAMAR Mariette

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s